Lena Nilsson bor i närheten av Café Lux i Hörby och har blivit god vän med ägaren Farideh Najafi.
Foto: EvaMärta Granqvist
Hörbyborna hade svårt att hitta till Faridehs nyöppnade kafé, samtidigt som många äldre saknade sällskap. Särskilda kvällsträffar löste problemet.
Varje torsdagkväll syns numera ett antal rullatorer på rad utanför det lilla kaféet i centrala Hörby. Inomhus pratas det för fullt vid borden medan ägaren, Farideh Najafi, tar upp beställningar på kaffe och hembakad hallonpaj.
Sedan i augusti är torsdagskvällarna vikta för kvinnoträffar under rubriken ”Hörbykvinnor – min berättelse”. Lena Nilsson bor i närheten av kaféet, och är en av de återkommande deltagarna.
– Det är är så trevligt att träffas här, säger Lena Nilsson som nyss fyllt 80. Jag ser fram emot varje gång, med olika ämnen.
Hittills har konceptet främst lockat byns äldre kvinnor.
– De har har massor att berätta, säger Farideh, som startade träffarna i samarbete med en lokal förening.
De inbjudna talarna har hittills pratat om allt från andlig vägledning till internationella välgörenhetsprojekt. Inte minst pratas det gamla minnen, och om Hörby förr i tiden.
Efterhand har också yngre kvinnor med olika bakgrund börjat hitta hit, bland andra en grupp småbarnsmammor från Ukraina.
– Det känns särskilt bra med blandade åldrar, och att både nya och gamla Hörbybor lär känna varandra, säger Farideh som själv kom till Sverige från iranska Kurdistan för åtta år sedan.
Även om träffarna främst riktar sig till kvinnor, händer det att någon man letar sig hit för att ta del av gemenskapen. Nu finns planer på att även starta en grupp för manlig samvaro.
– Det finns ju fler kvällar i veckan, säger Farideh. Kanske startar vi också en ungdomsgrupp! Under kaféets vanliga öppettider är förstås alla välkomna, understryker hon.
Men byns äldre ligger henne ändå varmast om hjärtat.
– Jag är utbildad undersköterska och gillar att ta hand om de äldre, säger Farideh. I mitt hemland har vi lärt oss sedan vi var barn, att vi måste ha respekt för de äldre och hjälpa dem. Jag tänker också att vi själva kommer att behöva samma hjälp sedan, när vi blir äldre. Det blir ett bättre samhälle på det sättet, tycker jag.
Text: EvaMärta Granqvist